- några lärdomar

Jag vill berätta en historia för er som handlar om lärdomar:

Det var en gång en liten flicka som alltid tyckte om livet. Hon var oftast positiv och tyckte om att hjälpa andra människor. Hennes mål var alltid att göra för andra som hon själv ville att andra skulle göra för henne.

Den lilla flickan växte upp i en skyddad familj där det viktigaste var att bli lyssnad på och att lyssna. Hon lärde sig ta tag i konflikter och hon lärde sig att prata om sina känslor. Hennes föräldrar lärde henne att det alltid finns människor som ställer upp - i ur och skur.

När hon fyllde 15 fick hon en moped som kom att bli något av det viktigaste i hennes lilla liv. Med mopeden upplevde hon saker som hon annars bara skulle kunna drömma om. Ett riktigt tonårsliv och med allt vad det innebär. Det var då allt hände. Det var då muren rasade. För att aldrig återuppbyggas. Hon lärde sig vad ensamhet betyder och hur viktigt det är för hälsan att ha nära relationer. Hon lärde sig att pålitliga människor inte växer på träd och hon lärde sig att det är svårt att leva utan kramar. Hon lärde sig gång på gång att de viktigaste människorna är de som står en närmst. Hon lärde sig att solen alltid skiner ovanför molnen och att solen alltid kommer fram efter regnet. Det var alltså då som livet började.

När hon fyllde 16 fick hon lära sig hur det känns att bli bortvald. Hon minns det som igår, hur hon gick där på vägen mot skolan, hur hon trodde att allt var som vanligt. Hon lärde sig att vissa saker inte alls är som de verkar och att det är bättre att hoppas på det bästa men att alltid förbereda sig på det värsta. Ett ärligt nej är bättre än ett falskt ja.

När hon fyllde 18 fick hon tre samtal som slutade med att de närmsta vännerna försvann utan att hon egentligen inte hade något att säga till om. Ensamheten fick ännu ett ansikte och den här gången lärde hon sig att vara på sin vakt och inte bjuda för mycket på sig själv. Den sommaren lärde hon sig också hur vänliga människor kan vara och vilka uppoffringar som kan göras för att man älskar. Hon lärde sig den hårda vägen att det är oerhört viktigt att ta vara på de vänner man han och inte försaka dem.

När den lilla flickan fyllde 19 lärde hon känna sina mörka sidor. Besvikelsen, svartsjukan och ihärdigheten. Hon lärde sig att om man tror på nåt riktigt mycket så blir det sant. Åtminstone en stund. Men att det sedan kommer och biter en i svansen. Hon fick lära sig att tygla sin ilska och att le utan känsla. Hon lärde sig också hur skratt kan få magen att värka och att träningsvärk i käkarna är ett gott tecken. Tjejkompisar är toppen! Hon kom på vad som var viktigt i hennes liv och vad som fick henne att känna frihet.

När hon fyllde 20 fick hon lära sig att det är svårt att fatta rätta beslut. Att det är svårt att veta vilket ben man ska stå på. Hon lärde sig att valet att inte stå i vägen kanske är det valet som hon egentligen aldrig skulle ha tagit. Men hon lärde sig också att "det är bättre att ångra det man gjort än att ångra att man aldrig gjorde det". Hon lärde sig att vissa människor kommer och går och att andra faktiskt består.

När hon fyllde 21 rasade den lilla muren som på något sätt ändå stått kvar. Hon lärde sig att om man utåt visar att allt är bra, så tror andra människor det. Det betyder att det är lättare att överleva. I alla fall en stund. Men även den bägaren rann över och hon lärde sig att äkta lycka inte alls har med inställningen att göra, utan att det har med den inre självkänslan att göra. Så hon började att jobba på den - självkänslan. Hon förstod snabbt att den var ganska trasig och att det var svårt att hitta tejp, klister och bitar för att pussla ihop hennes egen självkänsla igen.

När hon fyllde 22 sköt den kroniska sjukdomen i höjden och hon fick lära sig leva med konstant smärta. Efter det kom depressionen. Hon lärde sig att leva med den ensam eftersom att det var så hon levde: ensam tillsammans. Hon lärde sig vad ordet: kämpa, betyder. Hon förstod att det var det enda hon gjort, sen hon fyllde 15. Kämpa, kämpa och kämpa. Hon lärde sig efter den uppenbarelsen att bli mer egoistisk.

På den senaste födelsedagen fick hon besök. Av en vän. En vän som åkte långt för att säga grattis. Hon lärde sig att den enda vännen är den bästa vännen hon har. Hon lärde sig att ta vara på det som är, medan det finns. När depressionen släppte och den kroniska sjukdomen gav efter en bit så lärde hon känna nya människor. Människor som snabbt kom att få enorma platser inom henne. På gott och ont. Dessa människor lärde henne att det är viktigt att säga till varandra att man är bra. En av dessa människor lärde henne att våga lita på sig själv och en annan lärde henne att hon bara är värd det bästa. En tredje lärde henne att hon duger som hon är och det kan vara den bästa lärdomen hon har fått. Att våga lita på att man duger. I och med detta kom hon på att alla människor man möter alltid tillför någonting. Man lär sig alltid något om någonting, vad spännande!

Snart fyller hon år igen och nu har hon bestämt sig för att hennes liv aldrig mer ska bestämmas av nån annan. Att hon aldrig mer ska nöja sig med det som känns halv bra. Hon har lärt sig och är övertygad att det finns nåt toppen där ute för oss alla. Hon vill aldrig mer befinna sig i en situation där andra människor vet mer om henne och hennes liv än hon själv. "Det ska va´ gött å leva" som den gamla dängan säger! Annars kan det kvitta. Hon har lärt sig den hårda vägen att det är lätt att tycka om och svårt att älska. Att glädje för henne kanske inte är samma sak som glädje för någon annan. Alla människor är olika, men det är fantastiskt hur man kan dela saker, känslor och tankar ändå. Det är underbart att det finns personer som frågar hur man mår. Att det finns människor som ringer och vill ses. Hon har förstått det som hon då hon var liten lärde sig: att tiden går fort när man har roligt och långsamt då man har tråkigt. Och livet ska ju vara roligt, ellerhur!?

Genom allt detta har hon lärt känna sig själv lite mer och den viktigaste lärdomen av alla, kan vara, just det. Livet räknas inte i tid utan i stunder. Det är stunderna som gör livet värt att leva. Till exempel så har den här helgen bjudit på många stunder.


Hennes far lärde henne: Carpe diem för imorgon kan det vara för sent.