. . . . . .
Jag vet hur det är att inte känna sig hemma någonstans.
Jag vet hur det är att bo i en ryggsäck.
Och jag vet hur tung den kan vara att bära.
Jag vet hur det är att inte veta vart man ska ta vägen,
inte veta vart man ska vända sig.
Jag vet hur det är att inte lita på någon.
Jag vet hur det känns när världen framför en ramlar
och jag vet hur det är att mista någon som står en nära.
Jag vet hur det känns när vänner sviker,
jag vet hur det känns när vänner älskar.
Jag vet hur det är att ha någon att berätta allt för,
att ha någon att dela sig själv med.
Jag vet hur vilsen man kan känna sig medan tiden bara går.
Hur snabbt det förflyter utan att man hinner med.
Jag vet hur det är att vara omotiverad och utslagen,
inte vilja åt något håll, inte bli dragen åt något eller någons håll.
Jag vet hur det känns att komma i andra hand,
men jag vet också hur det känns att komma i första.
Jag vet hur det är när någon tycker om en,
hur lycklig man blir inuti av att göra andra människor glada.
Jag vet hur det är att gå delade vägar, hur det är att välja.
Jag förstår varför vissa gör val,
men har ibland svårt att acceptera det.
Jag känner mig öppen inför nya saker och nya utmaningar,
även fast jag ibland vill lägga mig i sängen och gråta. Och det får man.
Jag minns hur det var att vara 18.
Jag minns hur det var att vara 19. Och 20.
Jag minns hur jag tänkte och varför jag gjorde som jag gjorde.
Jag ångrar inget.
För det är bättre att ångra det man har gjort..
..än att ångra att man aldrig gjorde det.
Jag är övertygad.
Jag vet att världen kan kännas som en uppförsbacke och att man bara kan lita på sig själv till sist. Men om man inte vågar, då vinner man inget. Jag kommer ihåg hur besviken jag var, hur ledsen och arg jag kunde känna mig. Jag minns hur underbart livet var och hur lätt det ibland kändes. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Jag vet att man inte saknar nåt förrän man inte har det längre. Jag vet att vänner är som diamanter - både dyra och sällsynta. Jag vet hur det är att inte känna sig hemma någonstans, att känna sig vilsen och ensam. Jag kommer ihåg värmen i bröstet den dagen jag kom på; att jag inte var ensam. Aldrig någonsin. Egentligen. Jag minns det som igår. Jag kommer ihåg vart jag var, vad klockan var och vad jag gjorde. Jag förstår att vissa saker som är viktigt för mig, inte är lika viktigt för andra. Alla har sina prioriteringar. Jag vet hur det är att vara utanför, men jag vet också hur det är att ha människor omkring mig som bryr sig och älskar mig - för den jag är. Och för det är jag evigt tacksam. Jag minns hur svårt det var att passa in, men hur lätt det var att göra bort sig. Allt man gör, måste man stå för. Eller? Älskade du.. Livet är inte så lätt. Men jag finns bredvid dig - 4ever.
Over and out. Och godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar