Vilken fin tid det är nu.
Nu när hösten börjar göra sig påmind.
Sjalarna blir en del av den dagliga klädseln igen.
Regnet piskar mot rutorna och vattenpölar bildas.
Solen värmer inte lika mycket längre
och den tunna mössan är det snart dags att ta på.
Molnen blir fler och hjärtat känns friskt och levande.
Höst, vilken underbar tid.
Ikväll har jag och Em varit i Vitabergsparken och lyssnat på Emil Jensen och hans skånska underbara sånger :) Det regnade och nästan hela publiken satt med paraplyer, utom vi som stod under ett träd och myste med våra regnjackor. Det var så härligt, på vägen dit gick vi arm i arm och pratade om sånt som bara jag och Em pratar om.. Jag älskar det, med hela mitt hjärta. Nu ska vi dricka varm choklad, tända alla ljus vi hittar och titta på Askungen. Fast först ska jag duscha! :)
Jag saknar, jag saknar, jag saknar. Det gör så ont. Men okej. Det är bra nu. Det måste vara bra nu. Jag är stark. Jag är stark. Jag är stark. Eller? Om ensam är stark.. så är jag hellre två.
Tycker det är starkar att säga att du häldre är två ;)
SvaraRaderalätt som en myssig dag, önskar jag hade din syn på hösten.
//kramis
åh gud.. vad jag önskar att jag kunde känna bara lite av det du beskriver om känslan för hösten. men.. ingenting :(
SvaraRadera