JAG såg en intervju idag, om en bok av Tomas Sjödin. Ett brustet halleluja. En sällsam livshistoria med fantastiska tankar. En berättelse, som jag fick känslan av grundar sig i kyrkklockors klang och historia och som avspeglar sig i sökandet efter andlighet och själens plats i livet och världen. Sjödin berättade att han levde i ett hus med fyra familjemedlemmar, varav två levande. De andra ligger begravda under samma sten, 14 och 15 år gamla. Sjödin beskriver ett fysiskt tomrum i huset när några byggarbetare tog bort den hiss som hade rymt två rullstolar. Han beskriver en episod då han står längst ner i huset och tittar upp mot taket i det schakt där hissen en gång var. Han beskriver hur han i den stunden kommer på att hela livet känns just så. Rum och även tomrum.
En morgon när han går över en bro, där han gått i 25 år, så ringer kyrkklockorna som han aldrig hade lagt märke till förut. Med detta nyvunna intresse får han tiden och livet att gå vidare efter barnens död. Han vänder in och ut på allt som har med klockor att göra och en sak som han berättade om i intervjun fastnade hos mig: En klocka är en blandning av brons, koppar och tenn i noga mätning för rätt klang. Sedan slipar man den, millimeter för millimeter så att det perfekta och eftersökta ljudet framträder.
När det gäller livet så vill man nog i allmänhet lägga till erfarenheter och upplevelser för att tro sig hitta klangen i livet, men för att hitta livets klang så kanske man även behöver ta bort saker ibland.
Nog om detta. Tänkvärt på många sätt i alla fall.
"Livet är inte det vi gör, utan det vi är.. och livet är inte de dagar som gått, utan de dagar vi minns.."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar