Ibland förvånar jag mig själv. Jag visste inte hur jag skulle reagera, vad jag skulle säga. Det var en ny situation, i en gammal situation. Människor möts och människor går isär. Så är livet. Orättvist ibland och rättvist ibland. Jag blev rädd, såg din ångest i vitögat. Såg hur ont det gjorde. Jag kan inte föreställa mig, mer än att jag vet att det känns som om jag skulle dö i samma situation. Din hållning sa att du var ledsen, ditt kroppsspråk att du var arg. Oväntat. Eller väntat. Jag visste inte vad jag skulle säga. Du fick en kram. Och en middag. Och någon att hacka på ett tag. Jag gjorde vad jag kunde, det vet jag.
Är det alltid vägen som är mödan värd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar