- 9 december

Skrivuppdrag: Min första kärlek

Mor, far och syster.. min kärlek till dem har alltid varit och är oföränderligt. Alltid när jag ser dem, känner jag en otroligt stark kärlek och djup tacksamhet. Villkorslöst. Vackert. När jag var nio flyttade vi från Hälsingland och jag var så arg. Nu brukar jag tänka att allt som har hänt aldrig skulle ha hänt om vi inte hade flyttat och för det är jag oändligt glad. Första sommaren vi bodde i Dalarna fick jag köpa en kanin, för mina egna pengar. Jag valde kaninungen som låg ensam i hörnet och som inte var bland de andra. Jag döpte honom till Nisse. Han levde i åtta år och varje dag behövde han mat och kärlek. Det fanns tider då jag varken gav honom det ena eller det andra, men då var mina föräldrar där för mig.. eller.. mest för honom såklart. Tack! Mitt samvete har aldrig varit riktigt rent efter det. Hur som helst, så kände jag, till min lilla ljusbruna vän, mycket kärlek. Han fanns ju alltid där.. tills han inte gjorde det längre.

På lågstadiet hittade jag en kille som jag svärmade efter i flera år.. Han gjorde mig glad och var allmänt galen. Mitt första minne av honom var första gången vi träffades. Alla i min nya klass skulle berätta vad de hette och säga något om sig själv. Han sa sitt namn och sedan sa han: "jag kan stå på händer", varpå han böjde sig ner och stoppade in sina händer under fötterna och sa: "titta!". Han blev min bästa vän, i ur och skur. Han tog hand om mig när andra sa att jag brann och pekade på mitt röda hår. Han la armarna om mig när jag behövde det och sa alltid fina saker. Vi spelade spel, tittade på film och kittlades. Sen kom högstadiet. Mina föräldrar skildes, hans med. Vi började i ny klass, i ny skola. Jag fick nya vänner, han med. Vår omgivning förändrades, vi med. Men vi hängde ihop, trots detta. I ur och skur. Vi gick promenader, skrattade, grät och dansade tillsammans: "Så länge hjärtat slår, så länge spänningen finns kvar, imorgon är en annan dag. Så länge solen ger, kom så länge lusten ger och tar, så fort när allt försvinner, imorgon är en annan dag". Sen kom gymnasiet. Vi gick i samma skola, gjorde allt för att hålla ihop. Vi cyklade till och från skolan tillsammans, åkte moped ihop, umgicks med samma gäng. Sen hände en sak. Han räddade mitt liv. Sen den dagen.. var vi inte vänner längre. Det blev tomt och tyst. Min första kärlek varade i nio år.

Det var tio år sedan. Sen dess har mycket hänt. Hela mitt "vuxna" liv här hänt. Jag trodde att jag visste vad kärlek var.. Sen träffade jag D. "Kärleken kännetecknas av att vilja ge villkorslöst". Jag hade ingen aning.


"Tacksamhet är hjärtats minne" /Jean Baptiste Massieu